TRYGGARE KAN INGEN VARA
”Inga julsånger på sommaren”, protesterar den unga killen med autistiska drag, när jag föreslår att vi kan sjunga en julsång innan vi pratar om julen med omsorgsskribans konfirmander. Han menar allvar. Han blir upprörd och orolig av sånt som sker ”utanför ramarna”. Som julsånger i augusti. Det stör hans trygghet.
Våra liv är förgreningar i skapelsens uråldriga träd, trådar i en väv som växer och förgrenas hela tiden. Vår självförståelse som ’skapelsens krona’ behöver, om inte skrotas, så åtminstone överses och modifieras.
På samma vis finns i politiken inte mera många kvar som tror på en samhällsordning med gudagivna kungar och regenter. Tanken med demokrati är visserligen redan mera än 2000 år gammal. Samtidigt är vår moderna demokrati en ganska ny företeelse. Vi kan inte heller bara ta för given, utan behöver lära oss den på nytt och på nytt. Det ligger i demokratins natur att aldrig vara färdig.
”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall” viskar ängeln i Tomas Tranströmers ofta citerade dikt Romanska bågar - och det gäller alltså inte bara människan.
Drakar, inte bara över Helsingfors
Sättet att tänka världen som föränderlig finns i olika former också i de bibliska texterna - bredvid andra texter som präglas av ett mera hierarkiskt tankesätt. I bibelns omvärld var – som i många andra av världens skapelseberättelser- bilden om ”kaoskampen” utbredd.
Återklang av denna tanke kan man hitta på flera ställen i bibeln (t ex i Jes 51 eller Uppb 12f.) Ett viktigt ord som då dyker upp i den hebreiska bibelns texter är תְּהוֹם (”tehom”). Det översätts ofta med djupet (med smak av ’hav’) eller andra ord.
Bakgrunden till ordet och den bibliska skapelseberättelsen blev tydligare när man i slutet av 1800-talet i Ninive upptäckte ett stort bibliotek med babyloniska texter. Bland dem finns skapelsemyten Enuma elish. I den berättas hur sötvattenguden Apsu och saltvattengudinnan Tiamat alstrar fram gudarna. Så blir det generationskonflikt. Gudabarnen bekämpar sina föräldrar. En av den yngre generationens gudar, Marduk, dödar modergudinnan Tiamat och blir själv den främsta guden. Delarna av Tiamats sönderslitna kropp formar sedan den värld vi lever i.
”Tiamat” och det hebreiska ordet för urdjupet ”tehom” anses då ha samma rot. Tiamat skildras dessutom som en drake.
(bildkälla: Wikipedia).
Denna drakgestalt dyker också upp i bibeln på flera ställen där det funderas kring världens ursprung, väsen och öde (se t ex ovannämnda texter ur Jesaja och Uppenbarelseboken). En del av det israelitiska folket var exil i Babylonien och konfronterades väl senast då med dessa berättelser. Det är inte förunderligt att de alltså fick återklang i flera bibliska texter.
Det finns dock en viktig skillnad: bibelns första skapelseberättelse (1 Mos 1) beskriver, olikt babyloniernas berättelse, skapelsen som en ganska fridfull process! תְּהוֹם ”tehom”, djupet, nämns och tycks då något slags urhav.
Det finns - och behövs - vägledning och knop och knep för hur vi kan vandra i och umgås med det osäkra och väglösa i livet och hur vi kan möta de känslor som uppstår i samband med det.
Trygghet handlar sist och slutligen inte om säkerhet utan är en fråga om relation. Trygghet uppstår inte genom (illusorisk) full kontroll på alla detaljer, utan genom löftet: ”Jag lämnar dig inte i sticket. Jag finns här för dig vad som än händer.” (Jfr Mat 28 eller Ps 23: ”Om jag än vandrar...”)
Men hur mycket struktur behöver han verkligen?
Hur mycket frihet klarar han av? Hur mycket behöver han utmanas, frammanas för att kanske vinna större trygghet i livet?
Hur mycket o/trygghet, frihet eller struktur behöver jag, tål jag, klarar jag av?
Allt flyter
Vår världsbild har förändrats radikalt under de senaste 500 åren. Från att ha tänkt sig tillvaron som en pyramid av statiska och hierarkiska strukturer har föreställningen nu - efter en mellanepok där man uppfattade världen och varelser mera som en mekanisk maskin - förskjutits mot att uppfatta den i form av processer och invecklade relationer.
Den moderna världsbilden präglas av en insikt om hur flytande, ostadig och samtidigt sammanlänkad verkligheten är. Nya rön inom fysik, biologi, kemi, psykologi ger insikter om hur tillfälliga gränser, identiteter, ja till och med kontinenter kan vara. Verkligheten blir till i ett oändligt växelspel mellan otaliga faktorer. Relativitetsteori, evolutionsteori, demokratisering, globalisering, klimatförändring (inte bara den vi själva åstadkommer: klimatet förändras hela tiden fast vår kunskap om tidigare istider t ex är inte mera än drygt 200 år gammal!), ekologiska kriser - med det just aktuella underkapitlet ”pandemi”: det känns som mycket är i gungning. Vi är varken solsystemets eller universums mitt. (Eller mitten är överallt, som Cusanus säger. Men det är en annan femma).
Allt flyter
Vår världsbild har förändrats radikalt under de senaste 500 åren. Från att ha tänkt sig tillvaron som en pyramid av statiska och hierarkiska strukturer har föreställningen nu - efter en mellanepok där man uppfattade världen och varelser mera som en mekanisk maskin - förskjutits mot att uppfatta den i form av processer och invecklade relationer.
Den moderna världsbilden präglas av en insikt om hur flytande, ostadig och samtidigt sammanlänkad verkligheten är. Nya rön inom fysik, biologi, kemi, psykologi ger insikter om hur tillfälliga gränser, identiteter, ja till och med kontinenter kan vara. Verkligheten blir till i ett oändligt växelspel mellan otaliga faktorer. Relativitetsteori, evolutionsteori, demokratisering, globalisering, klimatförändring (inte bara den vi själva åstadkommer: klimatet förändras hela tiden fast vår kunskap om tidigare istider t ex är inte mera än drygt 200 år gammal!), ekologiska kriser - med det just aktuella underkapitlet ”pandemi”: det känns som mycket är i gungning. Vi är varken solsystemets eller universums mitt. (Eller mitten är överallt, som Cusanus säger. Men det är en annan femma).
Våra liv är förgreningar i skapelsens uråldriga träd, trådar i en väv som växer och förgrenas hela tiden. Vår självförståelse som ’skapelsens krona’ behöver, om inte skrotas, så åtminstone överses och modifieras.
På samma vis finns i politiken inte mera många kvar som tror på en samhällsordning med gudagivna kungar och regenter. Tanken med demokrati är visserligen redan mera än 2000 år gammal. Samtidigt är vår moderna demokrati en ganska ny företeelse. Vi kan inte heller bara ta för given, utan behöver lära oss den på nytt och på nytt. Det ligger i demokratins natur att aldrig vara färdig.
”Du blir aldrig färdig, och det är som det skall” viskar ängeln i Tomas Tranströmers ofta citerade dikt Romanska bågar - och det gäller alltså inte bara människan.
Drakar, inte bara över Helsingfors
Sättet att tänka världen som föränderlig finns i olika former också i de bibliska texterna - bredvid andra texter som präglas av ett mera hierarkiskt tankesätt. I bibelns omvärld var – som i många andra av världens skapelseberättelser- bilden om ”kaoskampen” utbredd.
Återklang av denna tanke kan man hitta på flera ställen i bibeln (t ex i Jes 51 eller Uppb 12f.) Ett viktigt ord som då dyker upp i den hebreiska bibelns texter är תְּהוֹם (”tehom”). Det översätts ofta med djupet (med smak av ’hav’) eller andra ord.
(För den som vill kolla: 1 Mos 1:2; 7:11; 8:2; 49:25; 2 Mos 15:5ff, 5 Mos 8:7; 33:13; Job 28:14; 38:16.30; 41:32; Ps 6:6; 42:6f; 71:20; 77:16; 78:15; 104:6; 106:9; 107:26; 135:6; 148:7; Ordspr 3:20).
Bakgrunden till ordet och den bibliska skapelseberättelsen blev tydligare när man i slutet av 1800-talet i Ninive upptäckte ett stort bibliotek med babyloniska texter. Bland dem finns skapelsemyten Enuma elish. I den berättas hur sötvattenguden Apsu och saltvattengudinnan Tiamat alstrar fram gudarna. Så blir det generationskonflikt. Gudabarnen bekämpar sina föräldrar. En av den yngre generationens gudar, Marduk, dödar modergudinnan Tiamat och blir själv den främsta guden. Delarna av Tiamats sönderslitna kropp formar sedan den värld vi lever i.
”Tiamat” och det hebreiska ordet för urdjupet ”tehom” anses då ha samma rot. Tiamat skildras dessutom som en drake.
(bildkälla: Wikipedia).
Denna drakgestalt dyker också upp i bibeln på flera ställen där det funderas kring världens ursprung, väsen och öde (se t ex ovannämnda texter ur Jesaja och Uppenbarelseboken). En del av det israelitiska folket var exil i Babylonien och konfronterades väl senast då med dessa berättelser. Det är inte förunderligt att de alltså fick återklang i flera bibliska texter.
Det finns dock en viktig skillnad: bibelns första skapelseberättelse (1 Mos 1) beskriver, olikt babyloniernas berättelse, skapelsen som en ganska fridfull process! תְּהוֹם ”tehom”, djupet, nämns och tycks då något slags urhav.
Med Catherine Keller (”Face of the Deep: a theology of becoming”, 2002. Hela boken handlar i princip om de två första verserna i Bibelboken) läser jag ”tehom” som en bild för det ostrukturerade, en form av kaos som i begynnelsen och i grunden kännetecknar tillvaron. Men i 1 Mos 1 är kaoset alltså inte fiende som i den babyloniska modellen. Det är ett kaos som snarare vibrerar av möjligheter och liksom väntar på de strukturer som Gud(s Ande) kallar fram.
Världen blir till i mötet, på gränsytan mellan en ordnande kraft, Guds logos och möjligheternas kaos. Båda behövs. För mycket, för strikt och för rigid ordning, men också ett allt för ostrukturerat kaos och villervalla förstör eller omöjliggör livet.
Det oreglerade, obändiga måste delvis ge plats, vika undan en bit när Gud skapar världen och livet. Men תְּהוֹם ”tehom”, urdjupet, kaoshavet förstörs inte som i den babyloniska myten! Det begränsas, men bekämpas inte. Det har sin plats, det hänger kvar och hänger med som nödvändig bakgrund och urgrund.
Jag tror det är ingen slump att det babyloniska sättet att tänka ’kaos’ som fiende som behöver besegras framfördes i en avancerande stormakt, som försökte röja undan hinder och ’störningar’ för sin utbredning.
Det oreglerade, obändiga måste delvis ge plats, vika undan en bit när Gud skapar världen och livet. Men תְּהוֹם ”tehom”, urdjupet, kaoshavet förstörs inte som i den babyloniska myten! Det begränsas, men bekämpas inte. Det har sin plats, det hänger kvar och hänger med som nödvändig bakgrund och urgrund.
Jag tror det är ingen slump att det babyloniska sättet att tänka ’kaos’ som fiende som behöver besegras framfördes i en avancerande stormakt, som försökte röja undan hinder och ’störningar’ för sin utbredning.
Modellen i 1 Mose 1 skapades däremot av ett folk i landsflykt. De upplevde antagligen nog sin historia och sin tillvaro i det främmande landet som kaotisk och osäker, men sökte andra vägar till trygghet, kanske genom att arrangera sig och göra det bästa av det som finns (jfr Jeremias brev till exilanterna i Jer 29).
Ordnung muss sein
Reaktionerna på olika former av ’process’tänkande (både gammalt och nytt) har varit och är olika. Ofta tyr man sig till den babyloniska modellen. Man försöker ensidigt förstärka och framhäva strukturerande element. Det är inget fel i sig med strukturer och regler. Men blir man alltför ivrig eller ensidig hamnar man lätt i olika former av diktatur, gräver ner sig i fundamentalism av varierande kulör, både politisk och religiös. Kaos, oordning eller det som inte faller in i mallarna misstänkliggörs, stämplas som främmande och livsfientligt.
Ordnung muss sein
Reaktionerna på olika former av ’process’tänkande (både gammalt och nytt) har varit och är olika. Ofta tyr man sig till den babyloniska modellen. Man försöker ensidigt förstärka och framhäva strukturerande element. Det är inget fel i sig med strukturer och regler. Men blir man alltför ivrig eller ensidig hamnar man lätt i olika former av diktatur, gräver ner sig i fundamentalism av varierande kulör, både politisk och religiös. Kaos, oordning eller det som inte faller in i mallarna misstänkliggörs, stämplas som främmande och livsfientligt.
Många har under historiens lopp fått sig denna stämpel och utsatts för förtryck och exkludering: kättare, judar, romer, hedningar, häxor, homosexuella, kristna, kommunister osv.
Till den babyloniska mallen räknar jag också former av scientism, en övertro på kalla kalkyler, på att verkligheten skulle kunna beräknas och beskrivas fullständigt och entydigt. (Denna attityd analyseras t ex av Jonna Bornemark i boken: Det omätbaras renässans. 2018.)
Till den babyloniska mallen räknar jag också former av scientism, en övertro på kalla kalkyler, på att verkligheten skulle kunna beräknas och beskrivas fullständigt och entydigt. (Denna attityd analyseras t ex av Jonna Bornemark i boken: Det omätbaras renässans. 2018.)
Detta sätt att reagera på ”kaos” härrör delvis ur det att vi har ett behov av trygghet och struktur. Men det är ofta också element i ett maktspel, där detta behov utnyttjas och där man genom att entydigt och -ofta ensidigt- definiera verkligheten vill hålla tömmarna i sin hand.
(Iain McGilchrist, The Master and His Emissary, 2009 belyser vilken grundläggande roll den mänskliga hjärnans uppbyggnad spelar för denna problematik.)
Säkrare kan ingen vara?
Det finns ett samband mellan säkerhet och trygghet. Säkerhet är i viss mån en förutsättning för trygghet. Men de är inte identiska. ”Med en mycket grov förenkling kan man säga att man är säker och att man känner sig trygg.” (Reuters ruta 22/4 1988). Jag vill påstå att det vi längtar efter är trygghet mera än säkerhet. Säkerhet är viktig, men den skapar inte automtiskt trygghet. Den som sitter i ett fängelses högsäkerhetstrakt upplever inte nödvändigtvis trygghet.
Säkerhetstänkandet siktar på att ha saker under kontroll. Det som inte kan kontrolleras, osäkerhetsfaktorerna, upplevs ur detta perspektiv mest som negativt. Men absolut säkerhet och absolut kontroll är förutom omöjlig kanske inte heller önskvärt.
Säkerhetstänkandet inskränker nämligen friheten, spontaneiteten och förmågan att kunna reagera på verkligheten. (Se Bornemarks analys). Och den garanterar alltså inte trygghet.
Om vi tar bibelns skapelseberättelse och modern vetenskap på allvar är ett visst mått av osäkerhet, öppenhet och kaos livsnödvändigt.
Frågan blir då hur kan vi strukturera vår tillvaro i kyrkan, i samhället så att det livgivande växelspelet mellan form och frihet, struktur och kaos kan komma fram och ackompanjeras av en känsla av trygghet? Här finns många utmanande och knepiga frågor inom etik, pedagogik, politik.
Kyrkans och religionens roll och självbild i denna process är inte entydig. Många gånger befinner vi oss i det babyloniska diket. Det finns bibeltexter och traditionella tolkningar som leder oss dit, när vi talar om en allsmäktig Gud, förutsätter orubbliga skapelse- och kyrkoordningar, styrs av en övertro på ritualer och texter. Det ska vara ”Fader vår” och inte 'Vår Fader'. Psalmbokstexter får inte ändras. Julpsalmer skall inte sjungas i augusti.
Allt detta skall tas på allvar: vi, livet, har ett behov av strukturer och ritualer. Men det finns också ett behov av frihet, ovisshet och improvisation.
Här får vi söka en balans mellan frihet och regler. En balansgång som ser annorlunda ut i en omsorgsskriba än på en seniorutflykt, i en fotbollsmatch eller en jazz-session.
Jag tror att det just nu – eller kanske alltid? – känns enklare att använda den babyloniska mallen än att hitta goda sätt att integrera ovisshet i vårt tänkande och i vårt sätt att se på och tala om Gud och världen.
Men vi har en bra övningsskola i bibelboken!
(Iain McGilchrist, The Master and His Emissary, 2009 belyser vilken grundläggande roll den mänskliga hjärnans uppbyggnad spelar för denna problematik.)
Säkrare kan ingen vara?
Det finns ett samband mellan säkerhet och trygghet. Säkerhet är i viss mån en förutsättning för trygghet. Men de är inte identiska. ”Med en mycket grov förenkling kan man säga att man är säker och att man känner sig trygg.” (Reuters ruta 22/4 1988). Jag vill påstå att det vi längtar efter är trygghet mera än säkerhet. Säkerhet är viktig, men den skapar inte automtiskt trygghet. Den som sitter i ett fängelses högsäkerhetstrakt upplever inte nödvändigtvis trygghet.
Säkerhetstänkandet siktar på att ha saker under kontroll. Det som inte kan kontrolleras, osäkerhetsfaktorerna, upplevs ur detta perspektiv mest som negativt. Men absolut säkerhet och absolut kontroll är förutom omöjlig kanske inte heller önskvärt.
Säkerhetstänkandet inskränker nämligen friheten, spontaneiteten och förmågan att kunna reagera på verkligheten. (Se Bornemarks analys). Och den garanterar alltså inte trygghet.
Om vi tar bibelns skapelseberättelse och modern vetenskap på allvar är ett visst mått av osäkerhet, öppenhet och kaos livsnödvändigt.
Frågan blir då hur kan vi strukturera vår tillvaro i kyrkan, i samhället så att det livgivande växelspelet mellan form och frihet, struktur och kaos kan komma fram och ackompanjeras av en känsla av trygghet? Här finns många utmanande och knepiga frågor inom etik, pedagogik, politik.
Kyrkans och religionens roll och självbild i denna process är inte entydig. Många gånger befinner vi oss i det babyloniska diket. Det finns bibeltexter och traditionella tolkningar som leder oss dit, när vi talar om en allsmäktig Gud, förutsätter orubbliga skapelse- och kyrkoordningar, styrs av en övertro på ritualer och texter. Det ska vara ”Fader vår” och inte 'Vår Fader'. Psalmbokstexter får inte ändras. Julpsalmer skall inte sjungas i augusti.
Allt detta skall tas på allvar: vi, livet, har ett behov av strukturer och ritualer. Men det finns också ett behov av frihet, ovisshet och improvisation.
Här får vi söka en balans mellan frihet och regler. En balansgång som ser annorlunda ut i en omsorgsskriba än på en seniorutflykt, i en fotbollsmatch eller en jazz-session.
Jag tror att det just nu – eller kanske alltid? – känns enklare att använda den babyloniska mallen än att hitta goda sätt att integrera ovisshet i vårt tänkande och i vårt sätt att se på och tala om Gud och världen.
Men vi har en bra övningsskola i bibelboken!
Texterna innehåller på många olika sätt en inbjudan till dialog, lek och samtal. Ett dialog- och processtänkande genomsyrar hela det bibliska biblioteket börjande från skapelseberättelsens ”tehom”. Vi möter en Gud som för Mose definierar sig både genom tradition (”fädernas Gud, Abrahams, Isaks och Jakobs Gud”) men samtidigt genom ett oavslutat, öppet: ”Jag ska vara den jag ska vara.” (2 Mos 3). Genom hela bibelbiblioteket refereras texter till varandra, man kommentarer, håller med eller försöker ge en annan syn.
Mitt favoritexempel är Höga visans kreativa och provokativa lek med tempel- och profetteologi (André LaCoque: Romance, She Wrote. 1998), men här finns också Job och hans vänner eller Jonabokens nästan humoristiska bild av en domedagsprofet.
Mitt favoritexempel är Höga visans kreativa och provokativa lek med tempel- och profetteologi (André LaCoque: Romance, She Wrote. 1998), men här finns också Job och hans vänner eller Jonabokens nästan humoristiska bild av en domedagsprofet.
Kyrkan behöll fyra inte helt identiska evangelier trots flera försök att ’förbättra’ och harmonisera dem. (Alltid har man inte stått ut med öppenheten. Markusevangeliets ursprungliga slut i Mk16:8 har t ex senare ”kompletterats” med verserna 9-19).
Samma hjälpmedel till att umgås med det öppna finns att upptäcka i mässans öppna och paradoxala symboler (jämför med ”broken symbols” enligt Gordon Lathrop: Holy Ground, 2003):
ett barn som är himmelrikets måttstock, ett slaktat lamm som segrar, Kristi kropp som bryts, delas och försvinner in i nattvardsgästernas kropp, som i sin tur blir/är Kristi kropp. Eller dopets paradoxala symbolik av liv och död.
(En annan väg till öppenhet och ett non-dualt tänkande kan man hitt i den frihet den tysta meditationen öppnar för. Se t ex Maggie Ross, Silence: A User’s Guide, 2014, eller Cynthia Bourgeault: The Heart of Centering Prayer, 2016).
Tryggare kan ingen vara...
Samma hjälpmedel till att umgås med det öppna finns att upptäcka i mässans öppna och paradoxala symboler (jämför med ”broken symbols” enligt Gordon Lathrop: Holy Ground, 2003):
ett barn som är himmelrikets måttstock, ett slaktat lamm som segrar, Kristi kropp som bryts, delas och försvinner in i nattvardsgästernas kropp, som i sin tur blir/är Kristi kropp. Eller dopets paradoxala symbolik av liv och död.
(En annan väg till öppenhet och ett non-dualt tänkande kan man hitt i den frihet den tysta meditationen öppnar för. Se t ex Maggie Ross, Silence: A User’s Guide, 2014, eller Cynthia Bourgeault: The Heart of Centering Prayer, 2016).
Tryggare kan ingen vara...
Det finns - och behövs - vägledning och knop och knep för hur vi kan vandra i och umgås med det osäkra och väglösa i livet och hur vi kan möta de känslor som uppstår i samband med det.
Trygghet handlar sist och slutligen inte om säkerhet utan är en fråga om relation. Trygghet uppstår inte genom (illusorisk) full kontroll på alla detaljer, utan genom löftet: ”Jag lämnar dig inte i sticket. Jag finns här för dig vad som än händer.” (Jfr Mat 28 eller Ps 23: ”Om jag än vandrar...”)
Det är denna trygghet som gör det lättare att möta och bejaka det osäkra och okontrollerbara, för att kunna frigöra den kraft och kreativitet som finns i ”tehom”, det livsviktiga kaoset.
Denna trygga närvaro är Gud.
Vågar vi bjuda den till varandra?
Vågar vi bjuda den till varandra?
(nov 2020)
Kommentarer
Skicka en kommentar