LIVETS MÅNGFALD

Livet strävar efter mångfald.

Strävan efter mångfald växer fram ur jakten efter tillgångar. Det handlar delvis om att nischa sig (à la Göte Strandsjö: ”Jag kan inte vad du kan, du kan inte vad jag kan”). Och delvis handlar det om att konkurrera om samma resurser. Men till skillnad från en simplifierande darwinistisk tolkning växer samtidigt med nischandet och konkurrensen också samarbete och kooperation fram som viktiga faktorer för livets utveckling. 

Det gäller på nästan alla nivåer: själva byggstenen för de flesta livsformerna, cellen, är ett samarbete, en symbios, mellan två olika, mera ursprungliga livsformer (arkéer och bakterier). 

Också större organismer klarar sig sällan (aldrig?) ensamma: lavar är ett samarbete mellan svampar och alger (eller bakterier.) Träd samarbetar med svampar, blommor med bin. 
Det finns uppskattningar att en mänsklig kropp innehåller lika många mikrober som egna kroppsceller, d v s nånting i storleksordning med 10¹⁴! En del av dessa mikrober har en viktig roll för kroppens överlevnad. Andra bara finns, eftersom kroppen är en ganska stabil miljö, det tycker levande varelser om. Och så finns det de som inte vill eller kan samarbeta, som utnyttjar kroppens gemenskap mera än den tål. Dem lägger vi mest märke till. 
Men den stora bilden är att livet är en samproduktion av många och många olika aktörer. Biodiversitet, symbios, nätverk är ord som skrivs stort i Livets bok.

Vad om kyrkan eller församlingen inte heller behöver eller kan vara en enhetlig, jämnstruken, monolitisk företeelse? Om det behövs olika samfund, olika församlingars varierande profilering som kan ta vara på olika andliga resurser?
Den enhetliga, strikt genomstrukturerade och hierarkiserade kyrkan är en chimär, eller i alla fall så var den en produkt som mera svarade på en statsmakts än på livets behov och drömmar. Livet behöver mångfald.

Det skulle vara viktigare att hitta och utveckla sätt att kommunicera skillnader i tro och leverne, hopp och kärlek än att bara exkommunicera dem.