Ct4:16

Nu har jag har lite funderat kring olika ämnen som kan fånga in något av vad liv är: frihet, identitet, emergens, mångfald, stabilitet, kommunikation. De är alla stora ämnen. De berör alla varandra. De inverkar på varandra och begränsar varandra. De är inte det enda man kan tänka på när man försöker förstå vad liv är. Mina funderingar blir därför inte färdiga. Från början var det klart att det inte är helt klart vad liv är.  Hur kan det definieras? Var går dess gränser? Jag ser ett mönster: Vad liv än är så trivs det bäst i ett gränsland som är öppet mot båda håll. Biologiska hotspots är ofta just sådana gränsområden, till exempel mellan hav och land, mellan skog och öken. Liv blomstrar där på gränsen mellan frihet och bundenhet; mellan identitet och förändring; mellan ’bara det’ och ’mycket mera än så’ (emergens); i mångfalden, i en flexibel stabilitet, i ett ständigt utbyte, en pågående kommunikation. Det kanske är så att livet mest ÄR det som händer ’mellan’. Livet är mellanrumm...

Liv är kommunikation. Det betyder att allt levande agerar och reagerar i sin miljö. Det påverkar sin omvärld, låter sig påverkas av den och reagerar på den. (Till omvärlden räknar jag då också andra levande varelser.) Kommunikation är att ge och ta emot. Den är en dans, ett balanserande mellan två poler, JAG (identitet) och DU (den andra). I allt som finns kan JAG möta DU. Men dansen kan hamna i obalans, snubbla och stagnera. Martin Buber skriver om hur DU kan degraderas till ett DET. Det blir ett objekt bara. Det finns andra okommunikativa sätt att förhålla sig på. JAGet kan bli diktator och dominera sin omvärld fullständigt. DUet, det främmande, uppslukas, utplånas. Det motsatta sättet är upplösning.  JAGet uppgår fullständigt i sin miljö. Ett tredje sätt att vara okommunikativ på är isolering. Då bygger man gränser, murar mot det omliggande. Det leder till att JAGet kvävs i sig själv, immunt för sin omvärld. Gemensamt för alla dessa okommunikativa sätt att vara är att de leder t...