LIV EMELLAN
frihet, identitet, emergens, mångfald, stabilitet, kommunikation. De är alla stora ämnen. De berör alla varandra. De inverkar på varandra och begränsar varandra. De är inte det enda man kan tänka på när man försöker förstå vad liv är. Mina funderingar blir därför inte färdiga.
Från början var det klart att det inte är helt klart vad liv är.
Hur kan det definieras? Var går dess gränser?
Jag ser ett mönster: Vad liv än är så trivs det bäst i ett gränsland som är öppet mot båda håll. Biologiska hotspots är ofta just sådana gränsområden, till exempel mellan hav och land, mellan skog och öken.
Liv blomstrar där på gränsen mellan frihet och bundenhet; mellan identitet och förändring; mellan ’bara det’ och ’mycket mera än så’ (emergens); i mångfalden, i en flexibel stabilitet, i ett ständigt utbyte, en pågående kommunikation.
Det kanske är så att livet mest ÄR det som händer ’mellan’.
Livet är mellanrummet.
(Eller snarare övergången. För rum låter allt för statiskt.)
Balanserandet.
Dansen.
Om jag tänker mig en livets kyrka, en levande Guds kyrka:
hur skulle den se ut? Jag vet inte. Den är inte vad den har varit, eller vad den är nu. Det finns ingen färdig bild och mall.
Men det finns drömmar.
Drömmen om en gemenskap där tradition och det förflutna finns med, men inte som bromskloss eller barlast, utan som trådar som vävs in i en allt större och vackrare väv.
Drömmen om en gemenskap som har öppna dörrar mot framtiden, mot det främmande och okända, men också krypin, och tak för dem som behöver skydd och trygga ramar.
Drömmen om en gemenskap där vi delar svaghet och styrka, glädje och sorg, tro och tvivel, brist och överflöd.
Drömmen om en gemenskap som är varken rädd, rigid eller stursk, där konst, poesi, fantasi och lek ingår i den kompass som visar vägen vidare.
En dröm.
Jag ser ett mönster: Vad liv än är så trivs det bäst i ett gränsland som är öppet mot båda håll. Biologiska hotspots är ofta just sådana gränsområden, till exempel mellan hav och land, mellan skog och öken.
Liv blomstrar där på gränsen mellan frihet och bundenhet; mellan identitet och förändring; mellan ’bara det’ och ’mycket mera än så’ (emergens); i mångfalden, i en flexibel stabilitet, i ett ständigt utbyte, en pågående kommunikation.
Det kanske är så att livet mest ÄR det som händer ’mellan’.
Livet är mellanrummet.
(Eller snarare övergången. För rum låter allt för statiskt.)
Balanserandet.
Dansen.
Om jag tänker mig en livets kyrka, en levande Guds kyrka:
hur skulle den se ut? Jag vet inte. Den är inte vad den har varit, eller vad den är nu. Det finns ingen färdig bild och mall.
Men det finns drömmar.
Drömmen om en gemenskap där tradition och det förflutna finns med, men inte som bromskloss eller barlast, utan som trådar som vävs in i en allt större och vackrare väv.
Drömmen om en gemenskap som har öppna dörrar mot framtiden, mot det främmande och okända, men också krypin, och tak för dem som behöver skydd och trygga ramar.
Drömmen om en gemenskap där vi delar svaghet och styrka, glädje och sorg, tro och tvivel, brist och överflöd.
Drömmen om en gemenskap som är varken rädd, rigid eller stursk, där konst, poesi, fantasi och lek ingår i den kompass som visar vägen vidare.
En dröm.
Kommentarer
Skicka en kommentar