LIV ÄR KOMMUNIKATION

Liv är kommunikation.

Det betyder att allt levande agerar och reagerar i sin miljö.
Det påverkar sin omvärld, låter sig påverkas av den och reagerar på den.
(Till omvärlden räknar jag då också andra levande varelser.)

Kommunikation är att ge och ta emot.
Den är en dans, ett balanserande mellan två poler, JAG (identitet) och DU (den andra).

I allt som finns kan JAG möta DU.

Men dansen kan hamna i obalans, snubbla och stagnera.

Martin Buber skriver om hur DU kan degraderas till ett DET. Det blir ett objekt bara.

Det finns andra okommunikativa sätt att förhålla sig på.

JAGet kan bli diktator och dominera sin omvärld fullständigt.
DUet, det främmande, uppslukas, utplånas.

Det motsatta sättet är upplösning.  JAGet uppgår fullständigt i sin miljö.

Ett tredje sätt att vara okommunikativ på är isolering.

Då bygger man gränser, murar mot det omliggande.
Det leder till att JAGet kvävs i sig själv, immunt för sin omvärld.

Gemensamt för alla dessa okommunikativa sätt att vara är att de leder till återvändsgränder. ’Målet’ (väggen) nås. Inget nytt, ingen vidareutveckling är mera möjlig.

DU och JAG är inte simpla enheter utan in- och utvecklade, polycentriska mångheter. 

Jag är till exempel människa, man, make, far, kollega, scout, gitarrist, elev och så vidare. Från varje av dessa identiteter utgår olika roller och relationer till min omvärld. Kommunikationen har därför alltid många dimensioner, flera resonansbottnar och skikt.

Kommunikation – att vara skild ifrån varandra och att reagera på varandra, att ta in och ge ut – och den öppenhet mot framtiden som medföljer är inbyggd i världens grundstruktur, redan på atomnivå.

Om utvecklingen av livet på vår planet kan ge en fingervisning, så strävar Livet hela tiden efter mera identitet, mera känslighet, mera kommunikation och mera gemenskap genom olikhet.

På 300-talet kapades kyrkan av staten. Staten behövde en enhetsskapande faktor.
(Det var säkert inte den enda orsaken. Jag vill tro att Konstantin verkligen ville ta Kristus på allvar – och kanske missförstod honom, såsom, mera eller mindre och börjande med Petrus (Mk 8), vi alla.) Nu framhävdes ett enhetstänkande som snart inte mera hade sina rötter i kommunikation, debatt och diskussion utan i hierarki och maktutövning.

Nuförtiden förlorar kyrkorna mycket av sitt inflytande och sin favorisering genom staten. Det är smärtsamt, men jag ser det också som en möjlighet till befrielse. Nu kan vi (igen) bli mera komplicerade, kommunicerande, mångfacetterade, polycentriska.

Men ännu har vi svårt att tala om och tåla och leva med olikheter. Vi har inte skakat av oss monokulturens ok.

Kan vi tänka oss en kyrka som har som ideal inte ortodoxi (ett rätt sätt att prisa Gud på) utan polydoxi (många olika sätt att prisa Gud)?